Hur ska det bli? Det är nog en gemensam nämnare för de tankar som snurrat i mitt huvud efter kyrkovalet.

Den här veckan har kyrkomötet börjat i Uppsala. Jag vet inte om jag vågar tänka mer på det. Har jag förlorat hoppet? Nej, det har jag inte. Men lite uppgiven är jag. Vi får väl hoppas och be att det sker ett under.

Jag tycker att valet, för Frimodig Kyrkas del, gick väldigt bra. Inte så bra som jag hoppades (siffran 25% fanns i mina tankar) men ändå nära nog en fördubbling jämfört med förra kyrkovalet. Glädjande att också den andra nomineringsgruppen som vill vara trogen bekännelsen, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, gick framåt. Förhoppningsvis känner de som ska ta besluten i höstens kyrkomöte pressen på sig att inte gå emot Bibeln.

Jag är faktiskt väldigt glad att riksdagspartierna i stort tappar! Socialdemokraterna är väl ett undantag, men det beror på kulturen inom det partiet att alltid rösta på S i vilket val det än gäller, även om man inte har en aning om vad partiet egentligen står för och åstadkommer. De har faktiskt tappat i antal röster, men procentuellt blir det en ökning på grund av minskat antal röstande totalt.

Faktum är att jag faktiskt glädjer mig åt att Moderaterna tappar väljare. Med den inriktning partiet, under nyliberal flagg, tagit i kyrkopolitiska frågor så är det befriande att deras inflytande minskar. Tar man ett kyrkopolitiskt program enbart grundat på vad man säger i riksdagen så får man skylla sig själv. Dessutom är det så att långtifrån alla moderata kandidater ställer upp på den nya linjen, de har bara rättat in sig i ledet för att inte förlora maktpositioner.

Jag funderar också på vad som ska hända lokalt. Hur kommer Centern att tackla valresultatet? Förhoppningsvis med samarbetsvilja, för församlingarnas bästa.

/Markus